Filosofie doktor John Steinberg talar om lärandet utifrån en modell bestående av tre komponenter - tro, kropp och pedagogik. Föreläsningen hölls på Läromedelsförfattarnas årliga konferens våren 2011.
Tack till John Steinberg som tillåtit filmningen.
Filosofie doktor John Steinberg talar om lärandet utifrån en modell bestående av tre komponenter - tro, kropp och pedagogik. Föreläsningen hölls på Läromedelsförfattarnas årliga konferens våren 2011.
Tack till John Steinberg som tillåtit filmningen.
Fungerande medier
Kommentarer
En kommentar!
Det fil. Dr. John Steinberg hävdar är fascinerande, tankeväckande och underhållande. De tre stegen är dessutom viktiga beståndsdelar i kunskapsprocessen. Tro, kropp och pedagogik! Vi måste tro att vi kommer att klara det, vi måste kunna fokusera och vi behöver en pedagogik. Frågan är bara om det räcker.
Många med funktionsnedsättningar har hamnat i en ond cirkel på grund av detta sätt att se på kunskapande. Själv tillhör jag dem som har svårt att lära in namn och benämningar. Vi vet också att människors förmågor att lära in namn och benämningar, skiftar. Det gör även förmågan att ”plocka fram” namn och benämningar. Det kallas ibland ”ordmobilisering”. En förmåga som går att mäta. Vi vet också att koncentration och uppmärksamhet är förmågor som skiftar mellan individer.
Med ett ”djävlar anamma” – en tro på att jag ska lära mig trots min läggning – går det bättre än om jag är ointresserad. Det är klart. Men det går bara bättre i förhållande till min egen funktionella förmåga. Inte i förhållande till vad som anses vara ”normalt”.
Den onda cirkeln börjar när en person med mindre stark förmåga i fråga om någon specifik funktion, peppas enligt Steinbergs modell, och misslyckas. Hon får då av omgivningen höra: ”Du kan om du vill!” Uppmaningen är välmenande och syftar till ökat självförtroende. Men bortser man från insikten om eventuella nedsättningar i individens förmågor, får uppmaningen motsatt effekt. Den första komponenten i Steinbergs modell – tron på den egna förmågan – tar stryk. Jag har sett det allt för ofta och själv varit med om det.
Vad är det då som går fel i modellen?
Ja, som jag ser det, är det momentet ”kropp”. Till kroppen hör ju även hjärnan och som hjärnforskare brukar poängtera så skiljer sig hjärnan lika mycket mellan individer som utseendet i övrigt.
Slutsatsen blir att en god pedagog – särskilt om hon använder sig av Steinbergs pedagogiska modell – måste ha kunskap om människors skiftande förmågor. Hon måste i sin undervisning vara lyhörd för människors olikhet. Först när eventuella funktionsnedsättningar lyfts in i Steinbergs begrepp ”kropp” – får modellen full bärighet.
Det John Steinberg säger är alltså inte fel, men det blir lätt fel om det inte kompletteras.
Torbjörn Lundgren
Hej Torbjörn! Tack. Din
Hej Torbjörn!
Tack. Din kommentar är i allra högsta grad relevant och det respekterar jag helt. Det gav mig en ny dimension att tänka på. Det mentala och fysiologiska är intimt förknippade. Ibland kommer positiva tankar när kroppen är rätt inställt och det är i regel lättare än att ändra våra mentala modeller. Men detta med funktionshinder och olika hjärnkapacitet är givetvis någonting att ta hänsyn till.
Jag tackar för lite motstånd.
Med vänlig hälsning
John Steinberg